Härom veckan hade Personal och Ledarskap en artikel om Mårten Westberg (aktieanalytiker). Han har de senaste sju åren framgångsrikt värderat och investerat i företag utifrån engagemang där han i en modell analyserat medarbetarundersökningar och investerat där han sett en uppåtgående trend.
Som sämst har de företag han investerat i efter denna modell ökat i värde med 50% på sju år. Det går att ifrågasätta korrelationen till engagemangsökning, medarbetarundersökningar och resultat. Det har varit goda tider de senaste sju åren, andra faktorer kan också ha bidragit, och detta var en fråga på 90-talet i diskussionen om ”Intellektuellt kapital”. Men – det är inte desto mindre intressant och ligger i linje med analyser från Gallup och svenska undersökningsföretaget Brilliant. Engagemang hos medarbetarna har en avgörande betydelse, det är en övertygelse och i våra utbildningar och föreläsningar är det sällan någon som kritiserar eller ifrågasätter detta. Desto svårare verkar det vara att omsätta arbetet med engagemang i handling eftersom det kräver förändring i förhållningssätt.
Till att börja med behöver man ju förstå vad man menar med detta engagemang. En definition är att känna motivation och ha en tydlig uppfattning och förståelse för verksamhetens riktning. Motivation och riktning ska peka åt samma håll. Yttre belöning har sällan den uthålliga effekten på motivationen som när motivationen kommer inifrån. Tricket är alltså att jobba med den inre motivationen och vara tydlig med riktningen. Hur gör man detta?
Vi kan titta lite på vad som händer i andra änden av begreppet motivation, när energin lett till utbrändhet. I ett samtal i Filosofiska rummet i Sveriges radio samtalar filosofen Johan Brännmark och författaren Åsa Axelsson som nyligen givit ut boken ”Jag lämnar ekorrhjulet: ett liv utan lönearbete” om just – ekorrhjulet och hur många som mår dåligt i detta. En slutsats jag drar från samtalet är att själva ekorrhjulet kanske inte går att undvika eller ens behöver undvikas. Problemet för de flesta är istället att ”hjulet” och trampandet hela tiden accelererar och känns meningslöst. Det känns enahanda och som något som lever sitt eget liv där jag som individ tappat min egenmakt och styrning över vad som händer mig. Om det cykliska trampandet istället känns meningsfullt, om vi känner att vi gör egna val, när vi kan ge tid för det och dem vi älskar, då slutar vi kalla det för ekorrhjul och vi känner glädje och lust – motivation. Jag tror inte man behöver kliva av lönearbetet för att åstadkomma detta. Men det kräver medvetenhet och aktivt arbete från ledare och medarbetare. Och förändringar i egna förhållningssätt.
Frågan om hur man medvetet jobbar med att driva engagemang är inte ny, men absolut aktuell. Det finns tecken på att vi går mot sämre tider sett ur ekonomi och tillväxt. Det blir intressant att se vilka som ”faller tillbaka” på enklare målstyrning och vilka som fortsätter utveckla arbetet med engagemang. Kan de som följer denna modell fortsätta leverera en värdeökning på 50%? Hur går det för övriga? Jag vet vad jag tror på.
