Många är de som har bilden av att militären är det mest hierarkiska som finns. Men den bilden stämmer inte alltid så bra längre. I kriget i Ukraina ser vi ett exempel på det.
2016 publicerade min kollega Henrik boken Från Napoleon till VOKA som beskrev Stardusts ledstjärna i vårt arbete med att stötta våra kunder, nämligen att det gamla direktiva ledarskapet inte fungerar i VOKA-tider (VOKA = en situation som är Volatil, Osäker, Komplex och Ambivalent).
Och visst tyckte vi alla att förändringen var svindlande snabb på den tiden, kring 2016. Då hade vi ju haft både finanskris och isländska vulkaner som hade ställt till det för oss inom loppet av 10 år. Och visst var digitaliseringen redan i full gång.
Men de förändringar vi har varit igenom sedan dess får minnet av utbrottet i Eyjafjallajökull att blekna: pandemi, ett fartyg på tvärs i Suezkanalen som stoppar varuflöden mellan Asien och Europa, krig, inflation, astronomiska energipriser, politisk turbulens och en begynnande lågkonjunktur.
Nu är det ju verkligen läge för lite reflektion. Är det inte så att man i kristider ändå behöver lite mer direktivt ledarskap? En fast hand på rodret som leder oss ur stormen in till en trygg hamn och talar om för oss hur vi skall agera? Kanske är det ändå så att självledarskap fungerar sämre i verklig kris.
Jag tror inte det. Om något är jag snarare stärkt i övertygelsen om styrkan i delegerat ledarskap. Ta till exempel kriget i Ukraina och hur det leds. Många är de som har bilden av att militären är det mest hierarkiska som finns. Men redan i fredstid stämde inte den bilden så bra längre, i varje fall inte i västvärldens arméer.
Dessa insåg för många år sen att krigsföringen idag är allt för komplex, att den bygger på allt för avancerade vapensystem som hanteras av alltmer välutbildad personal, att det effektivaste är att låta besluten fattas så långt ner i hierarkin som möjligt – subsidiaritetsprincipen. En illustration är Capt Marquet som framför en atomubåt utan att någonsin ge några order, bara avsikter (intent).
Kan detta ses även i kriget i Ukraina?
Om vi börjar med den ryska sidan så präglas den av att den ryska kulturen tillhör de mest hierarkiska som finns. Rysslandsexperter talar om ”vertikalen”, med en ledare – Putin – som är inblandad i ”alla” beslut.
Svagheterna med detta system är idag uppenbara för (nästan) alla. Kvaliteten i den ensamme ledarens beslut är ofta dåligt, där ”dåligt” betyder att de inte uppnår ens de mål den ensamme ledaren har satt upp på egen hand. Putin har gång efter annan varit tvungen att definiera om, och minska, mål han har i sin krigsföring. Detta beror på många faktorer.
Till att börja med kan den ensamme ledaren på egen hand oftast inte greppa hela komplexitet på egen hand. Har man dessutom en kultur som vid ett fel eller misslyckande alltid vill hitta den skyldiga kommer ingen annan våga fatta några beslut. Och eftersom ingen vill vara budbäraren som kommer med det dåliga beskedet vågar ingen ge information som går emot den ensamme ledarens önskan. Denna får därför inte reda på hur saker verkligen ligger till. Och när det väl börjar gå dåligt finns inget engagemang att uppbåda för att rädda situationen. Slutligen går det bokstavligen åt många generaler eftersom dessa måste ut i första linjen för att få den info de inte får genom de avsedda kanalerna, och där blir de beskjutna.
Jag hörde till och med att den ukrainska generalstaben är förvånad över att de ryska trupperna oftast misslyckas med att utnyttja de plötsliga möjligheter som oundvikligen ibland uppstår, för att de inte reagerar tillräckligt snabbt.
Hur är det då på andra sidan? Ledaren behöver inte vara en expert, Zelensky är ingen general, men han måste lyssna på sina generaler och ge dem mandat att agera utifrån sin expertis. Ledaren anger riktningen och vinner sin trovärdighet genom föredömligt agerande: han stannade på plats när hans personliga säkerhet var hotad.
Ledaren kommunicerar mycket och ofta: dagliga tal till nationen och många tal till hela världen. Kommunikation är anpassad till mottagaren: referenser till film när Zelensky talar till Cannes-festivalens deltagare, till Liberté, Egalité, Fraternité när han talar till franska parlamentet och till våra gemensamt blågula flaggor när han talar till Sveriges Riskdag. Ett bildligt språk som alla förstår: ”I don’t need a ride, I need amo!” som svar till amerikanerna när de erbjöd en väg ut ur landet.
Många initiativ sker av lokala borgmästare och guvernörer som måste agera utifrån bristande information och resurser, liksom av frontlinjens officerare som ofta måste agera på eget bevåg då kommunikationen upp är bruten, vilket resulterar i agila anpassningar till verkligheten.
Jag inser att mitt resonemang har många brister. Till att börja med saknar vi mycket info om vad som faktiskt händer i Ukraina och jag är ingen militär, så mina tolkningar kan vara väldigt felaktiga. Trots det tror jag att alla vi som är ledare i dagens VOKA-miljö har mycket att lära av ovanstående. Hur tänker ni i er organisation?
