Fregatten är det enkla

Bara en månad efter kontraktsskrivningen har Naval Group börjat bygga Sveriges första FDI-fregatt. Första leverans planeras till 2030. Tekniken är specificerad ner till sista skruven. Men inget kontrakt säger hur svenskar och fransmän ska arbeta tillsammans i tio år.

Jag har varit konsult mellan Sverige och Frankrike i 30 år. Min erfarenhet är att just den delen underskattas, från båda håll.

Två sorters besvikelse

Fransmännen väntar sig nordliga tyskar: strukturerade, tydliga, förutsägbara och med respekt för sina chefer. Det de möter upplever de ofta som brist på respekt, ibland som ren ohövlighet. De ser svenskar som tilltalar chefen som en kollega och ifrågasätter hen inför alla. Samtidigt ser de något som närmast liknar passiv aggressivitet, som svenskar som nickar på mötet och sedan gör något annat. Beslut fattas aldrig riktigt, och det råder en påfallande brist på koll och kontroll.

Svenskarna kommer in med låga förväntningar. De vet att Frankrike är hierarkiskt och lite krångligt. Ändå blir de tokiga på chefer som kör över medarbetare i frågor där medarbetaren kan mer. De frustreras på styrning som verkar politisk snarare än saklig, och på att det som sades i rummet inte gäller förrän den högste har sagt det.

Båda sidor drar samma slutsats om den andra: den är inte riktigt professionell. Få inser att det handlar om kultur.

Det är lätt att missa. Sverige och Frankrike har ofta stått på samma sida i europeisk historia, från trettioåriga kriget till dess att vi hämtade en fransk marskalk och gjorde honom till kung. Ändå är vi fundamentalt olika. Den franska kulturen präglas av centralism, privilegier och detaljplaner. Den svenska präglas av decentralisering, jämlikhet och, tro det eller ej, en ganska stor tolerans för det oplanerade.

I ledarskapet syns det tydligt. En svensk chef stämmer av med teamet innan beslutet fattas. En fransk chef förväntas ”trancher”, alltså skära igenom och fatta det beslut som gruppen behöver. I Paris uppfattas den svenska chefen som obeslutsam, och i Stockholm uppfattas den franska som en chef som kör över. Det är två sorters ledarskap som fungerar var för sig, men inte samtidigt.

Det militära gör det inte enklare

Min egen militära erfarenhet stannar vid värnplikten i flottan på 80-talet. Men jag tjänstgjorde i fem år som svensk diplomat, och där såg jag samma sak. Även i en så tydligt hierarkisk värld som statsförvaltningen och Regeringskansliet var det påtagligt hur platt det var hos oss jämfört med andra länder, inte minst Frankrike. Jag har svårt att tro att det skulle vara annorlunda i försvaret.

Militär kultur ger visserligen ett gemensamt språk kring hierarki och uppdrag. Men synen på chefens roll och på hur man säger emot har var och en med sig hemifrån. Och här är kunden två stater, inte två bolag, så politiken finns i båda ändar.

Det som borde göra samarbetet lättare kan till och med göra det svårare. Man förväntar sig mindre friktion för att alla är militärer (eller f.d. militärer), och därför upplevs den friktion som ändå uppstår som värre.

Första gången, och sedan gång på gång

Första gången jag såg det här på nära håll var i början av 00-talet, när Volvo köpte Renault Trucks. Man beslutade snabbt att bygga gemensamma plattformar. Svenskarna hade mycket svårt för att fransmännen ville detaljplanera allt, trots att ingen hade gjort något liknande förut. Fransmännen såg i sin tur den svenska viljan att pröva, lära av erfarenheter och misstag och justera på vägen som ett extremt risktagande med stora värden på spel.

Sedan dess har jag sett samma mönster i bolag efter bolag, i branscher som inte har mycket gemensamt utom att svenskar och fransmän ska arbeta ihop. Mönstret förändras förvånansvärt lite över tid.

Men jag har också sett det fungera.

Ett franskt bolag som fått det att fungera

Ett franskt bolag som fungerar bra i Sverige är en global industrikoncern med ett mycket stort antal lokala enheter. På pappret är den rätt ofransk, eftersom den är extremt decentraliserad. Varje lokal chef driver verksamheten som hen finner bäst på sin marknad.

Men det franska finns kvar, på rätt ställe. Koncernen styr med ett fåtal finansiella mått som är utformade med stor precision. Där är man obeveklig. I annat lägger man sig inte i.

Det fungerar eftersom båda kulturerna får det de behöver. Fransmännen får kontroll och svenskarna får frihet. Ingen behöver gissa var gränsen går.

Vad fregattprogrammet kan ta med sig

Ett fregattprogram mellan två stater går inte att decentralisera som ett bolag. Därför är det ännu viktigare att tidigt bestämma vad som ska styras centralt och precist, och vad som ska överlåtas till dem som gör jobbet. Vem fattar vilka beslut? Vad mäts? Hur lyfts en avvikelse, och till vem?

Lämnas det oklart fyller kulturen tomrummet. Då gör varje sida som den alltid har gjort, och båda blir besvikna på den andra.

Kulturfriktionen är den enda risken i programmet som ingen har budgeterat för. Den syns inte förrän tidplanen börjar glida, och då är den dyr.