För trettio år sedan publicerade forskaren Carol Dweck sin första studie om Growth och Fixed mindset. Förhållningssätten handlar om vilken syn vi har på intelligens – anser vi den vara utvecklingsbar (growth) eller statisk (fixed)? Förenklat kan det beskrivas såhär; om vi tror att vår hjärna kan växa och våra talanger kan utvecklas så leder det till andra beteenden än om vi tror motsatsen.
Det var i skolvärlden som Carols forskning ägde rum. Hennes studier visade att elever som tror att det är möjligt att bli smartare genom hårt arbete och träning inte bara hanterar motgångar bättre utan anstränger sig också mer och uppnår därmed bättre resultat. Forskningen fann vidare att sättet som läraren gav feedback på påverkade vilka synsätt som växte fram bland eleverna. Att uppmärksamma hur smart eleven var förstärkte bilden av att intelligens är statiskt (fixed mindset), något man har eller inte har. Att istället uppmärksamma elevens insats, ansträngning och hårda arbete främjade synen på att intelligens är utvecklingsbar (growth).
Elever som fick den senare typen av feedback välkomnade nya och svårare utmaningar i högre utsträckning och presterade också bättre än de andra eleverna. Dessa föredrog enklare utmaningar för att inte riskera att misslyckas och förlora sin status som ”smart”. Det är här begränsningen i ett fixed mindset uppstår. Som ”smart” finns det så mycket att förlora på att misslyckas. Som ”ständigt lärande” finns det mycket som går förlorat på att inte testa.
(Dessutom ger neurovetenskaplig forskning tydligt stöd för att vår hjärna bokstavligen växer hela livet och att träning, nya erfarenheter och smarta lär strategier ökar antalet neuroner i hjärnan).
Kraften och potentialen som följer av rätt mindset blir högrelevant också på ett organisatoriskt plan (särskilt i den allt mer komplexa och föränderliga VOKA-värld vi arbetar i). Därför kan det vara intressant att fråga sig vilket synsätt som välkomnas och stärks i verksamheten. Belönas ansträngning eller bara uppnådda resultat? Hur ser vi på misslyckanden och experiment? Vilka individer bedöms som utvecklingsbara och varför? Hur och varför ger vi feedback till varandra och hur tas den emot?
Själv har jag bestämt mig för att vara uppmärksam på i vilka sammanhang jag hamnar i ett ”fixed” mindset. Som det här med spatial förmåga till exempel, hur svårt kan det vara? Förra helgen letade jag långt inne i min mammas klädkammare och fann till slut det jag sökte: en sliten men fullt funktionell Rubiks Kub. Nu j*r är det jag som löser den! Är du med?