I kortfilmen Swedishness som kablades ut till hela Eurovision-publiken 2013 sägs att Sverige ”is an unusual, even extreme country”. Beskrivningen av Sverige i filmen sätter fingret på ett antal ”typiskt svenska” beteenden och värderingar.
Det är ju välkänt att ”svenskar” är konfliktundvikande, konsensusorienterade, icke-hierarkiska och lite privatreligiösa. Att svenska barn uppmuntras utöva sporter utan att utse vinnare fram till tonåren är utomlands fullständigt obegripligt. Vad är då poängen med att idrotta lyder reaktionen.
Men en aspekt som sällan nämns är den svenska acceptansen av osäkerhet. Under 25 år som konsult har jag sett den skapa mycket frustration och många missförstånd i samarbete mellan svenskar och icke-svenskar.
I många kulturer är osäkerhet ett hot. Man blir stressad om man inte har total kontroll på vad som kommer att hända nästa dag och nästa vecka. För att minska osäkerheten måste man arbeta hårt och länge, tillkalla experter i frågor man inte behärskar och respektera titlar som en indikation av vem som har den rätta kompetensen (vilket inte är detsamma som titel i en hierarki).
Uttryck för detta kontrollbehov är till exempel de mycket detaljerade processbeskrivningar vi ofta möter utomlands, eller omfattade investeringsanalyser som tar höjd för det mest osannolika. Detta inkluderar länder som Tyskland och Japan men också Frankrike och Italien.
Att jag skiljer på dessa är för att i Tyskland och Japan följer man de detaljerade planerna man har utvecklat. I de latinska länderna har man ofta lika detaljerade planer, men där tillåter ofta kulturen att en hög chef kan bestämma att reglerna inte gäller i just den aktuella situationen. Annorlunda uttryckt, i latinska länder kan hierarkin ge chefen rätt att överskrida reglerna.
Men Sverige tillhör gruppen av länder där invånarna inte blir lika stressade av osäkerhet. Den tolereras eftersom den uppfattas som oundviklig: varför planera för det oförutsägbara? Man har inte samma behov av att detaljreglera utan behåller hellre en viss frihet för att laga efter läge.
Sen kan vi svenskar vara nog så rigida i att applicera de regler vi har. Och ibland, som med allemansrätten, följer vi t.o.m. regler som ”inte finns” och där straff inte ens kan utmätas. Det är om något ”unusual, even extreme”.
Konkret innebär detta att en svensk medarbetare ofta kommer att uppleva en utländsk chef som detaljorienterad och kontrollerande. Den utländske chefen riskerar tycka att den svenska medarbetaren är slarvig och oseriös.
Arbetar ni internationellt? Hur hanterar ni skillnaderna inställning till osäkerhet bland era ledare och medarbetare? För det finns väl en sak vi kan vara överens om; att osäkerheten bara kommer att öka.
