Hybridarbete är något som präglar vår nya arbetsvardag och många arbetsgivare slåss om att erbjuda högsta möjliga flexibilitet. “Flexibilitetsreligion”, menar Charlotta Wikström och kan inte låta bli att reflektera över baksidorna – ett perspektiv som få diskuterar.
För en tid sedan publicerade min briljanta kollega Henrik Martin ett blogginlägg om hybridarbete och behovet av tillit och ansvarsförmåga för att få det att fungera. Jag håller förstås med om mycket men jag kan ändå inte låta bli att reflektera över ett annat perspektiv som ytterst få diskuterar. Tänk om vi alla har fel och att det kommer en motreaktion om ett par år där det är status att jobba på kontoret, kanske 4–5 dagar i veckan? Där medarbetare är utleda på att sitta hemma i sin ensamhet och knappa på datorn eller se sina glåmiga kollegor på Teams.
Tänk om vi alla har fel och att det kommer en motreaktion om ett par år där det är status att jobba på kontoret, kanske 4–5 dagar i veckan?
Jag erkänner att jag kan uppfattas som en bakåtsträvare. Jag är sunt skeptisk till hemarbete, flexibla arbetsformer, hybridarbete och andra epitet som beskriver det nya arbetslivet A.C. (After Covid, inte Christ, fast man skulle kunna tro det om denna nya ”flexibilitetsreligion”).
Jag menar inte att vi ska tvinga våra medarbetare till kontoret mellan 9–17 fem dagar i veckan men kanske 4,5 dagar. Och jag tror att suget efter att höra till en grupp, att få interagera med andra gör att allt fler spontant kommer att söka sig tillbaka till kontoren. Så några tvångsåtgärder kommer inte behövas. Just tvång är gammalmodigt, det kan jag erkänna.
Här kommer ett exempel från verkligheten. Förra veckan höll jag ett seminarium i ledarskap för ett antal seniora och ytterst välutbildade chefer. Deltagarna hade i förväg fått maila mig sina största ledarutmaningar beskrivna i olika utmanande situationer. Den röda tråden var mer än tydlig. Det rådde brist på goda samtal och konstruktiva dialoger. Alla problem hade med brist på kommunikation att göra. Och situationen hade blivit värre efter pandemin. Precis det som händer när man inte träffas fysiskt.
Därför diskuterade vi hur cheferna kunde komma vidare och vad ett bra samtal och en konstruktiv dialog verkligen innebär. Här är fem principerna kom vi fram till:
- Det går inte att underskatta det fysiska mötet. Det måste skapas arenor för att träffas annars avstannar kunskapsutbyte och kulturbyggandet med förödande konsekvenser.
- I samtal är det viktigaste att frigöra sig från egna fördomar och filter och lyssna på riktigt, inte bara höra vad som sägs.
- Bekräfta, ställa frågor och fördjupa dialogen för att försäkra att man förstår vad samtalspartnern verkligen menar. Det blir bättre med fysisk närvaro så att man kan se varandra i ögonen och känna av små men viktiga reaktioner och stämningar.
- Är man flera i samtalet måste alla komma till tals.
- Ett bra samtal måste få ta tid.
Och fungerar verkligen detta när vi möts på Teams? Eller ses bara några av veckans dagar? Och där inte alla är samlade samtidigt? Om våra medarbetare nu arbetar i sängen, vid köksbordet eller löser arbetsuppgifter ensamma ute i joggingspåret undrar jag hur bra samtalen och dialogerna blir? Och hur kunskapsutvecklingen sker?
Om våra medarbetare nu arbetar i sängen, vid köksbordet eller löser arbetsuppgifter ensamma ute i joggingspåret undrar jag hur bra samtalen och dialogerna blir? Och hur kunskapsutvecklingen sker?
Det är också allmänt känt att den absolut viktigaste faktorn för att skapa effektiva och kreativa team är att det finns tillit i teamet. Och hur skapar man det när man inte träffas rent fysiskt? Går det överhuvudtaget? Jag är ytterst tveksam.
Och slutligen undrar jag vem som tar hand om ”B-laget”? De som har en mer introvert läggning och lätt blir kvar hemma trots att de kanske är både de smartaste och viktigaste medarbetarna som verksamheten behöver för att skapa utveckling?
Sammanfattningsvis är min spaning att den här utvecklingen är problematisk. Och att det just nu råder ”följa-John” beteenden hos arbetsgivarna. Alla slåss för att erbjuda högsta möjliga flexibilitet.
Men kanske kommer vi att inom en inte alltför lång framtid få se en motreaktion där medarbetare ber om att få vara mer på kontoret. Som de flockdjur vi är och med våra basala behov av att höra till och bli bekräftade. Och om några år kanske det står i jobbannonsen: ”Hos oss arbetar du på kontoret varje dag i veckan och träffar härliga kreativa och spontana kollegor”?
Platon sade att ”Ett bra samtal är vägen till större kunskap och insikt”. Och hit måste vi hitta tillbaka.
Därför skulle jag införa obligatoriska fikastunder varje dag om jag var chef idag. Fikastunder som uppmuntrar till goda samtal och konstruktiva dialoger. De som har försvunnit i spåren av covid.
Även solen har som bekant sina fläckar och jag kan ha fel. Det får framtiden utvisa.
Nu ska jag gå till kontoret och få massor av positiv energi av mina härliga kollegor.
