Hur vi tilltalar varandra. Hur beslut fattas. Vem som förväntas ta ansvar. Mycket av det vi tar för givet på jobbet är i själva verket kulturellt, inte universellt.
I den här bloggserien förklarar Philip Sjögren, specialist på interkulturellt samarbete, varför Sverige och Danmark är extrema i ett globalt perspektiv och vad det får för konsekvenser i ledarskap, samarbete och kommunikation över gränser.
I del 1 börjar vi med helhetsbilden: varför vi, objektivt sett, är bland världens mest avvikande kulturer och varför det spelar roll i arbetslivet.
Hur tilltalade du din lärare i lågstadiet?
Är du en ”vanlig” svensk, uppvuxen i Sverige efter 1970-talet, använde du sannolikt lärarens förnamn. I Turkiet säger lågstadiebarn Öğretmenim (“min lärare”) och i Brasilien professora eller professor. Vilket är mest “normalt”; det svenska, det turkiska eller det brasilianska?
En sak människor i alla länder har gemensamt är känslan av att det egna sättet att göra saker är det normala. Det är ju så folk i allmänhet gör runtomkring. När man arbetar med utlänningar kan man därför förvånas över att folk i en given situation agerar på andra sätt.
Och det här är inte bara en kuriositet om artighet och uppfostran. Det är samma logik som avgör hur vi leder möten, fattar beslut, ger feedback, bygger relationer och skapar förtroende på jobbet. I den här artikelserien tittar vi på varför Sverige (och Danmark) sticker ut kulturellt och vad det får för konsekvenser när vi leder, samarbetar och kommunicerar med personer från andra länder.
I Sverige tycker vi att det blir väldigt formellt för små barn att tilltala någon “min lärare” varje gång de ska säga vad de tycker eller ställa en fråga. Och ibland har vi nog känslan att även om vårt sätt inte är det vanligaste i världen så kommer andra kulturer med tiden att inse att vårt sätt är smidigare, och kanske till och med bättre för barnet, för att stärka självkänslan och upplevelsen av eget värde. Tycker vi.
Om du någon gång känner att “som vi gör i Sverige är bättre” så ska du tänka till. För tittar man på kulturdata är bilden tydlig. Sverige och Danmark är de kulturellt mest avvikande länderna i världen. Inte bara lite avvikande, utan längst från det globala snittet av alla uppmätta länder.
Vi har rangordnat 117 länder efter hur mycket de avviker från världsgenomsnittet i Hofstedes sex kulturdimensioner. Då hamnade Danmark och Sverige, med Japan som trea, som de mest avvikande länderna från det globala snittet.
I den andra änden, nära det globala medelvärdet, hittar vi länder som Brasilien, Syrien, Kroatien och Turkiet. Dessa ligger betydligt närmare det som kan beskrivas som världens “normalprofil”.
Det är inte ett värdeomdöme. Det är bara fakta.
Hur vi har räknat
Vi har tagit Hofstedes 6D-data för 117 länder, uppdaterade av The Culture Factor, och räknat ut varje lands avstånd från det globala medlet med hjälp av rotmedelkvadrat (RMSD). Metoden är enkel: ju mer ett land avviker över alla dimensioner sammantaget, desto högre värde.
I tabellen ovan återges 25 av dem. Den kompletta listan hittar du här nedan (klicka på bilden för att förstora).
För mer information om modellen och varje land, se theculturefactor.com.
Eftersom Sverige och Danmark ligger långt från medel inom samtliga sex dimensioner blir vi extrema. Länder som Brasilien och Kroatien ligger närmare medel i de flesta dimensioner och hamnar därför närmare noll.
Vad betyder att ligga långt från medel i praktiken?
Poängen är inte att någon kultur är “bäst” eller “sämst”, även om vi alla kan känna så ibland. Poängen är att ju längre bort man ligger, desto fler av de ”andra” kommer att uppfatta ens ”vanliga” beteenden som oväntade, annorlunda, eller rent av märkliga och oförskämda. Då uppstår lättare missförstånd och frustrationer.
Men att två länder ligger nära varandra i rangordningen betyder inte att de är lika. Sverige och Japan är nästan lika avvikande från det globala medlet, men från helt olika håll – där vi är flexibla vill de har struktur. Där vi söker konsensus söker de handlingskraft. Vi ligger med andra ord på motsatta poler i flera dimensioner. På samma sätt är Brasilien, Syrien, Kroatien och Turkiet inte lika varandra. De ligger bara närmare medel, om än på inbördes olika sätt.
Ta som exempel dimensionen ”individualism”, och dess motsats ”kollektivism”. Av 117 länder är 114 mer kollektivistiska än Sverige. Det betyder inte att de alla har en och samma syn på lojalitet, ledarskap och ansvar (egenskaper som värdesätts i kollektivism). Men de flesta kommer att uppleva svenskar som (väldigt) individualistiska. De kommer ofta känna att vi bryr oss lite väl mycket om hur vi själva har det, att vi är transaktionsinriktade och att vi ibland är … oartiga. Det är tre klassiska reaktioner som mer kollektivistiska personer och kulturer ofta har på individualister.
I Danmark och Nederländerna, som ligger ännu längre åt det individualistiska hållet, kommer många däremot tycka att svenskar är rätt normala, åtminstone i den dimensionen.
I andra änden hittar vi till exempel Nigeria, ett av de mest kollektivistiska länderna i världen. När jag var där nyligen slogs jag av hur både anställda och chefer ogillar hemarbete mer än vi kan föreställa oss. Hur svårt är det inte att sitta ensam hemma när man egentligen vill vara med de andra på jobbet! Jag slogs också av hur många som talar i telefon på högtalare, vilket inte är en stor grej i ett land där den individuella bubblan helt enkelt inte finns.
Varför det här spelar roll
Till att börja med formar det våra samhällen. Uber har etablerat sig i många länder, men i Nigeria går det trögare. Där har en lokal konkurrent, InDrive, snabbt tagit mark. Varför? Jo, genom två små kulturjusteringar:
- Priset i appen är inte fast, utan ett förslag som kund och förare förhandlar om.
- Vid längre resor delar man ofta bil med andra, inte främst för att spara pengar utan för att det är trevligare än att åka ensam.
Och samma logik följer med in på jobbet. Vi individualister skiljer mycket mer på arbete och privatliv. Därför kan besökande kollegor från andra länder känna sig övergivna när de lämnas ensamma på hotellet efter jobbet, och ännu mer över helgen när vi ska hinna med våra egna aktiviteter. De kan också känna att vi glömmer att samarbete inte bara är transaktioner, utan relationer som byggs över tid och sedan hålls vid liv.
En serie om att leda och samarbeta över kulturella gränser
Stardust utvecklar organisationer, team och ledare. En av våra nischer är att hjälpa internationella team att samarbeta bättre, det vi kallar Cross Cultural Collaboration.
Det här är starten på en serie bloggar där vi tittar närmare på varför Sverige och Danmark ligger så långt från det globala snittet och vad det riskerar få för konsekvenser när vi leder, samarbetar och kommunicerar över gränser.
Alla delarna i bloggserien:
- Del 1: Sverige och Danmark är världens mest avvikande kulturer
- Del 2: Sverige är bäst på att inte tävla
- Del 3: Oförskämt platta och transaktionella
- Del 4: Varför svenskar litar, improviserar och njuter mer än de flesta
- Del 5: Danskar och svenskar, lika som bär och ändå hopplöst irriterande för varandra
Det blir en resa in i det som gör oss unika. Och ibland i det som gör oss lite konstiga.
