Med hjälp av Sveriges befolkningspyramid kan vi se flera stora besvärande insikter inför framtiden. Att det kommer bli ännu svårare att rekrytera talanger är en av dem. Henrik Martin förklarar varför.
Jag har en sak att bekänna: jag gillar att hänga på Statistiska Centralbyråns hemsida. All denna statistik och alla dessa grafer som ger en bild av var vi är i Sverige, och vart vi är på väg.
Den mest intressanta grafen jag har hittat är den här:
Folkmängd efter ålder och kön 2020. Källa: SCB
Och varför blir jag så exalterad över Sveriges befolkningspyramid? Jo, för jag tror att den kommer att ha en signifikant påverkan på vårt samhälle i så många aspekter. Det är så påtagligt att det saknas väldigt många unga människor i vårt land (grafen borde ju inte ens få kallas en befolkningspyramid, snarare en befolkningskotte).
Några av de stora sakerna den kan hjälpa oss att förutspå kommer här:
1) Det kommer bli oerhört ont om talanger i framtiden
Redan nu är det något av en talangkris. De flesta företagen har svårt att hitta alla de lagspelande 25–35-åringarna med framåtanda som de letar efter. Och då finns det ändå relativt många sådana, jämfört med de ännu yngre generationerna. Vad kommer hända om fem år? Om tio?
Häromdagen pratade jag med en kompis som jobbar på ett stort vårdföretag. Han konstaterade krasst att även om samtliga ungdomar som går på gymnasiet idag skulle välja att gå in i vård/omsorg så räcker det ändå inte för att fylla talangbehoven i branschen. Är inte det en hisnande tanke? Och då hoppas man ju ändå att några av ungdomarna väljer att bli till exempel ingenjörer eftersom vi redan saknar 10 000 sådana.
2) Vi kommer få det svårt med BNP-tillväxt och välfärd
Vår nuvarande ekonomiska modell bygger på att vi har BNP-tillväxt. Det kan man ha åsikter om, framför allt med tanke på klimatutmaningen, men just nu är det så: våra ekonomiska system är i behov av fortsatt BNP-tillväxt. Problemet är att BNP bara drivs av två saker – dels produktiviteten (hur produktivt producerar vi varor och tjänster), dels antalet timmar som arbetas per år.
Om vi nu blir avsevärt färre på arbetsmarknaden så måste produktiviteten mångfaldigas, något som har varit en utmaning de senaste åren. Så förmodligen kommer vi inte få någon BNP-tillväxt om några år, snarare tvärtom. Och då kommer vi inte ha något överskott att satsa på till exempel välfärden. Detta sker samtidigt som allt fler lever allt längre och vårdbehoven ökar. Hur det här skall lösas förstår jag dessvärre inte alls.
3) Vi kommer att få skrala pensioner
Jag har först på senare år förstått hur pensionssystemet fungerar. Jag har alltid trott att den pension jag betalar in sparas till när jag sen avslutar mitt arbetsliv. Men så är det inte. Det är de som faktiskt jobbar som betalar pensionen till de som är pensionärer. Och om det då kommer in avsevärt färre personer på arbetsmarknaden så kommer pensionerna minska.
Om vi dessutom lever längre så kommer pensionerna behöva minska ännu mer. Hur det här skall lösas förstår jag faktiskt inte heller. Slutsatsen blir väl att ett privat pensionssparande nog är en förutsättning för en dräglig pension.
För mig har det här varit ganska besvärande insikter, och en del av ett skeende som vi knappt kan påverka. Eller, det kan vi ju förresten. Antingen skaffar vi fler barn (och det gör vi inte) eller så ser vi till att folk som inte bor i Sverige vill komma hit och jobba, och att vi klarar av att ta hand om alla som väljer att göra det.
